E L L E N

okej, ska nu försöka försklara allt som har hänt. Jag kom till usa den 22a augusti, ungefär 4 månader sen. Jag hamnade i en familj som jag trivdes ganska bra med till en början men med alla bråk de emellan (och det faktum att de aldrig fixade middag åt mig) så klarade jag inte av det helt enkelt. Jag bestämde mig för att byta familj. Jah har skrivit en massa om det bytet tidigare här <-. Efter detta började en månad av massa gorm och jobbigheter. 

Jag flyttade in hon min area rep Bruce och hans fru, min regional manager, Doris och bodde där i cirkus 3 dagar. Jag flyttade sedan in hos en annan area rep i området eftersom att Doris inte hade plats hos mig hemma hos sig. Så jag flyttade in hos Crystal och Neil och de har 2 egna barn, varav en med aspergers syndrom, och de har också 2 andra utbytesstudenter, en från brasilien och en från belgien. Man får inte ha mer än 2 studenter/hem så det var ganska självklart att det här bara var ännu en preliminär familj. Trots detta så frågade Doris Crystal om jag kunde stanna där och Crystal frågade i sin tur mig. Detta tackade jag, inte otrevligt, nej till. Jag förklarade för dem att det kändes som att de redan hade fullt upp med 2 barn och 2 utbytesstudenter (de är ju trots allt bara typ 28 år) och att jag skulle föredra att de letade efter en ny familj åt mig och dessutom så har jag lite svårt för den belgiske utbyteskillen. Doris påstod sig också ha hittat en värdfamilj åt mig men eftersom att jag vägrat gå på mötet med dem så tackade de till slut nej. Detta var inte sant på någon punkt. Hon hade inte ens berättat för mig att det fanns ett möte att gå på. Jag hade planerat att gå på en basketmatch med laget som jag kanske skulle börja spela i men bestämde mig för att stanna hemma. Detta tolkade hon som att jag vägrade gå på mötet med familjen som jag inte visste skulle befinna sig där. 

Efter detta så bröt helvetet lös. Jag hade då väntat på en familj i kanske 1.5 vecka men det kändes mer som en månad och eftersom att jag flyttat utanför mitt skoldistrikt så gick jag inte heller i skolan. Pappa ringde till min regional manager och pratade lite med henne och hörde om läget och allt verkade bra, dock slutade samtalet med att hon slängde luren i örat på honom efter att han påstått att hon kanske hade vridit på sanningen lite. 

Doris skickade ett mail till ISE's huvudkontor i New York (som jag har fått läsa) där hon påstod att jag varit otacksam och aldrig hjälpt till med någonting hon någonoch att anledningen till att jag inte hade någon familj just nu var för att jag kallat min tidigare värdfamilj psychos och blivit utslängd med huvudet före. Hon sa också att jag varit jävligt otrevlig när jag tackat nej till Crystal och sagt att eftersom att de inte ens kan ta hand om sina egna barn så är det väl klart att jag inte ville stanna där? vilket såklart inte var sant och det har Crystal sagt till ISE (För att skryta lite så ville både Crystal och Neil slänga ut de studenter de hade och behålla mig he he). Hon berättade också historien om familjen som jag vägrade träffa. Iallafall, Doris hittade på en massa lögner om mig för att det skulle se ut som att det var jag som var problemet och att hon faktiskt hade gjort sitt jobb men att jag gjorde det omöjligt för henne. 

Doris fortsatte att leta familjer åt mig iallafall och var och varannan dag så fick jag höra att de hade en på g och jag fick upp hoppet om en ny familj för att sedan aldrig höra något mer om dem. Den sista familjen de hittade bestod av en ensamstående kvinna (som jag tillochmed berättade om här på bloggen) och jag var mer eller mindre inställd på att flytta in där. Kvinnan slutade iallafall att höra av sig och det blev inget mer med det. Crystal sa till mig att det var för att mina föräldrar inte accepterade att jag skulle gå på skolan (Garfield high school, Akron, OH) för att det var en skola som vi inte hört så mycket bra om. Detta var inte heller sant, mina föräldrar mailade explorius och förklarade att de var lite oroade eftersom att de hört så mycket dåligt om skolan. Jag misstänker att de helt enkelt använder detta som en ursäkt till varför det inte funkade med denna kvinnan heller när det egentligen var så att hon tackade nej. 

Samtidigt som de höll på med alla dessa familjer (som jag misstänker aldrig existerade) så hade min familj hemma i Sverige 4 olika spår på skolor och familjer runt om i Usa, ingen i Ohio dock. ISE förbjöd oss dock att använda dessa och bad oss sluta göra deras jobb. Anlednignen till att vi gjorde detta var för att Explorius sa att det kommer att vara i princip omöjligt att hitta en ny skola så vi tänkte snabba på processen lite genom att hitta en egen. Det var inte uppskattat.

Vi hittade en skola i Hudsonville, MI, som f.d plannjaspelaren Eric Elliot coachar på och en area rep som jobbar för ISE sa att hon gärna hjälpte till att hitta en ny familj åt mig i det skoldistriktet och att det fanns en öppen plats åt mig på skolan. Vi kontaktade skolan min pappa gick på när han var här i Idaho och de sa att de hade en öppen plats åt mig som jag gärna fick ta. Jag kontaktade en kompis i South Carolina och hon skulle höra med sin pappa samt kompisar som ville ha en utbytesstudent. Pappa kontaktade arbetskamrater i Indiana som gärna ville hjälpa till att hitta mig både skola och familj. Så att hitta en ny skola verkade inte vara så svårt som de påstått hela den här tiden. 

Jättebra tänkte vi.., ISE sa att det inte fanns en endaste chans i världen att jag skulle få flytta dit och att jag kunde ge upp det, varför förklarade de inte. Jag fick senare höra att anledningen till att de inte ville flytta mig utanför minn distrikt var för att jag var ett s.k problembarn och de kan inte sätta någon annan på att lösa min situation eftersom att det kommer att bli så mycket jobb med mig. Så jag satt fast i Akron, Ohio. 

Jag hade nu väntat i ungefär fyra veckor på att få börja om på nytt och kanske få uppleva någonting som jag väntat mig i augusti när jag satt på planet hit. Under dessa 4 veckor så gick jag inte i skolan eftersom att de inte ville placera mig i en skola som jag kanske inte skulle fortsätta i så jag fick inte börja förrän de hittade mig en permanent värdfamilj. På dagarna gjorde jag absolut ingenting, klarade ut alla låtar på deras rock band och såna där viktiga saker. Kände mig mer och mer hopplös och det kändes bara som att de aldrig skulle fixa det här. 

Till slut lyckades vi övertala Explorius som i sin tur övertalade ISE om att jag inte varen idiot och en faktikst så ganska normal trevlig tjej (på 18 somrar?) så de skickade iväg mina kontaktuppgifter till ett område i Michigan. Vilket område det var sa Crystal att hon inte visste. 

Dagen efter så kom Crystal in på mitt rum och sa att de har hittat en familj åt mig i Michigan och att jag kommer att flytta dit onom 4 dagar. Jag frågar om hon vet någonting om familjen men det sa hon att hon inte visste, hon berättade iallfall vilket flygplats jag skulle flyga till..... Hon sa att hon skulle få mer info dagen efter. Sååååå, nästa dag så frågade jag om mer info och då klämmer hon till slut ut att det inte är meningen att jag ska få veta någonting förrän jag står på flygplatsen och ska åka iväg. Allt för att jag och mina päron in Sverige inta ska kunna ta reda på någonting om familjen eller samhället innan jag åker dit så att det inte finns någon risk att jag bestämmer mig för att den inte duger. Jag fick till slut stadens namn och värdmammans förnamn fast det egentligen inte var meningen att jag skulle få det ens men Crystal var "snäll" och gav mig lite mer info än planerat. Samma dag flyttade jag till Michigan. 

Jag landade på South Bend's flygplats och jag lyckades såklart ignorera min blivande värdmamma totalt när jag skulle gå och hämta mitt bagage. Ganska pinsamt och sådär. MEN VEMS FEL VAR DET? jo. ISE's. I bilen så berättade min värdmamma att de har varken internet eller tv och där och då så kändes det inte som ett jättestort problem men när jag väl sitter i huset har absolut ingenting att göra så kändes det inte så jälva kul. Allting var bara jätteawkward hela tiden och så fort jag var i närheten av någon av mina nya värdföräldrar så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Så jag höll mig på mitt rum och väntade på att klockan skulle bli åtta så att det var okej att gå och lägga sig. 

Första dagen i skolan var helt okej men jag kände mig så matt och allting var bara så jobbigt. Att lära känna massa nya människor igen, för 3e gången, kändes så utmattande och ansträngande och att gå omkring med ett fejkat leende en hel dag var inte min grej. Skolan i sig var en bra skola, kändes som att det var bra stämning och allt sånt där men energin fanns helt enkelt inte där. Lördag, så besetämde jag mig för att jag ville hem till Sverige. Jag hade då haft ett major break down dagen innan och gråtit konstant sedan dess. Så fort någon pratade med mig kände jag hur tårarna kom. Anledningen till att allt var så konstigt med familjen kan nog bero på att de inte hade några barn, var de mest religiösa människorna jag någonsin träffat (och de väntade sig att jag skulle vara på samma sätt eftersom att det "stod ju i min information att jag var kristen" qoute från min värdmamma), och var 65 år. Vi hade ingenting alls gemensamt vilket gjorde att det inte fanns någonting att prata om. De vet iallfall vad jag gillar och ogillar eftersom att det var ungefär det våra samtal bestod av. "gillar du x,y,z?". 

Det blev helt enkelt för mycket. Allt på grund av att ISE inte kunde göra sitt jobb ordentligt och för att Explorius inte har någonting alls att säga till om så fort man är utanför Sveriges gränser. "Vänta och se" i en månad för att sedan hamna i ännu en familj som inte fungerade gjorde att jag bröt ihop totalt och det fanns ingenting som kunde få mig att vilja stanna. Tanken på en jättebra familj och en jättebra skola lockade mig inte längre, gnistan fanns inte där helt enkelt. ISE förstörde min dröm om ett liv i usa och helt ärligt så är engelskan det enda positiva jag fick ut av detta år, och det var inte värt 80 000 kronor. Jag rekommenderar ingen att åka på utbytesår utan att veta till 100% att man kommer att hamna i en bra familj och en bra skola för lotteriet som Explorius, och alla andra organisationer, erbjuder är inte värt det för fem öre.

15e december kom jag hem och jag är så himla glad att jag valde att åka hem. Det finns ingenting av värde som jag kommer att sakna i Usa och just nu så ångrar jag lite att jag åkte över huvud taget. Explorius och ISE kan i alla fall vänta sig ett helvete inom den närmsta framtiden. Vi betalade alltså 80 000 för att bli behandlade som skit varenda sekund av varenda dag. Synd för dem att vi inte är såna som sitter tysta och tänker "sånt som händder"